adnamaj

Nu är klockan kvart i tio och jag saknar min lilla bebis så mycket så jag ska gå och lägga mig med henne. Så märkligt hur jag kan sakna någon som jag är med hela dagarna (och halva nätterna), men så är det. Innan hon kom trodde jag sånt var överdrivet, men tji fick jag för det är inte ett endaste dugg överdrivet för mig. Jag vill stanna tiden, samtidigt som jag inte kan bärga mig till nästa steg i hennes utveckling. Jag kan heller inte undgå att fundera över hur hon kommer att vara när hon blir äldre, medan som jag försöker ta vara på varje sekund av nuet.